Skogsbrand

Skogsbränning i Uppland. Foto Yvonne Aldentun
Foto Yvonne Aldentun.

Brand har länge varit en viktig störningsfaktor i den svenska skogen. Bränder startade genom blixtnedslag som spred sig lätt i skogar med mycket torra träd och död ved. Svedjebruk har dessutom säkert bidragit till många förlupna bränder.

Brann oftare i södra Sverige

Frekvensen av blixtnedslag visar att bränder varit vanligast i den sydöstra delen av Sverige. Lägst har brandfrekvensen varit i Norrlands inland och Skåne. Studier av stamtrissor visar att det ofta brann med 20-30 års mellanrum i södra Sverige, och med 80-110 år i norra Sverige. Brändernas utbredning kan också ha skilt sig åt mellan norra och södra Sverige.

Oftast brann bara markskiktet i skogen. Träd med tjock bark, som tall och ek, stod emot bränderna bra. Mängden döda och skadade träd liksom påverkan på markskiktet varierade kraftigt efter bränderna. Många arter är helt beroende av brandpåverkade miljöer för sin överlevnad. Idag råder det brist på dessa miljöer.

Lövbrännor brukar man kalla de täta uppslag av pionjärträdslag med björk, asp, sälg, gråal och tall som kan uppstå på lite bördigare markavsnitt efter bränder. Lövbrännorna i sig genererar på sikt en hel del död ved då träden står så tätt att de självgallras.

Många träd överlevde

Förr trodde man att bränderna oftast var väldigt stora och kraftiga och att lövbrännor utan kvarvarande äldre skog var vanliga i skogslandskapen. Numera är uppfattningen att en hel del levande träd överlevde skogsbränderna. I Sverige finns ett 80-tal arter som är beroende av eller har mycket svårt att överleva utan bränder. Välkända exempel är brandnäva och svedjenäva. Rökdansfluga, sotsvart praktbagge och brandskiktdyna (en svamp) är andra.

Senast ändrad: 2013-12-02
Du verkar surfa från en mobil enhet.
Vill du använda den mobilanpassade sidan?